Hur man fann järnmalm

Det är de järnmalmer som förekommer i berggrunden som är råvaran för framställning av tackjärn i masugn, även om några masugnar genom tiderna helt eller delvis producerat tackjärn baserat på sjömalm.

Under den långa period som masugnstekniken använts har olika metoder tillämpats för att hitta järnmalmerna. Från början nyttjade man enbart de "malmstreck" som kunde upptäckas med blotta ögat. Det var berghällar som "gick i dagen" samt där man röjt bort det översta jordlagret som malmen kunde påträffas.

Det första egentliga intrumentet för malmletning var  slagrutan.  Den finns belagd från medeltiden och var då ett viktigt intrument i sökandet efter mineraler. Att slagrutan var av stor betydelse visar en  notering från Sala silvergruva på 1500-talet. Där omtalas att, en "slagrutegängare" (en man som går med slagruta), som arbetade vid gruvan hade dubbelt så mycket i lön som en vanlig gruvarbetare. Slagrutan var länge

det enda instrument för malmletaning.

Magnetnålen är upphängd så att den kan röra sig

både horisontellt och vertikalt. På såsätt kan den

anvisa malmer som ligger djupare i berggrunden. På utsidan av mässings-

dosan finns tre små "öron" där man fäster smala kedjor. Vid användningen håller man i kedjornas övre ände. Kompassen hänger då fritt och man kan föra den ett stycke över markytan i sökandet efter malm.

Under slutat av 1800-talet introducerades magnetometern. Det är ett mätinstrument som gör det möjligt att mäta styrkan och riktningen hos  magnetfältet runt  instrumentet. En viss typ av magnetometer är utvecklad för att upptäcka järnhaltiga mineral och malmer och är ett av de instrument som idag används vid malmprospektering.

Åke Granberg